Skriftställning: EN GRUNDFRÅGA
Jan Myrdals Skriftställning nr 11 av Folket i Bild/Kulturfront 8 november 2012
Skriftställning av Jan Myrdal: Det finns ingen motsättning mellan
journalistisk förmåga att blottlägga verklighetens konflikter och att vara
kommunist. Det är också fullt möjligt att överleva som skriftställare mot
strömmen i Sverige – om man är villig att arbeta hårt.
Folket i Bild/Kulturfront har såväl i tidningen som på sin nätsida skrivit om
att den svensk-colombianske journalisten Joaquin Pérez Becerra sedan i april i
år sitter fängslad i Colombia för sitt journalistiska arbete på nyhetsbyrån
Anncol i Sverige. I princip har Becerras kolleger i Sverige tigit om detta och
smitit från en förväntad solidaritet.
Detta vill jag diskutera både i princip och för att medvetandegöra de bland
oss som verkar och vill fortsätta att verka i offentligheten utanför och trots
det rådande ”tänket”. Alltså de härskandes – ”överklassen” som vi efter Quiding
och Strindberg säger på svenska språket – makt över tankelagar och officiell
sanning.
Jag gör det i FiB/K just för att inom en solfjäderbred enhet på parollernas
grund är vi här medvetet olika. Märk att när Rune Lanestrand och jag diskuterade
i radiohusets korridor mer än för fyrtioett år sedan just som den kommande
organisationen och tidningen första gången presenterats i etern var det om detta
vi kunde enas. Han var FNL-are och centerpartist (vilket politiskt ställde honom
till vänster om dåtida USA-tjänande arbetarrörelseidkare och
betongsocialdemokrater) jag var partilös kommunist.
Varför har då de flesta så kallade kolleger bland dem som arbetar åt media
(tidningar, tidskrifter, förlag, radio och television) tigit om Becerra? Det är
inte bara för att han inte är pursvensk; många bland de tigande är inte heller
de renrasiga svenskar – om det vore det det gällde.
Till en del är det rädsla om försörjningen. Så har det varit bland oss så
länge jag kan minnas och så var det hela artonhundratalet och nittonhundratalet
igenom. Ja, tvetydigheten skiner genom ordens glipor hos Johan Nybom 1848 när
Europa var i uppror:
”Stå stark du ljusets riddarvakt/ kring
dina fosterländska fanor/och drag åstad med sångens glada
makt.”
Fast också Sverige har hela tiden haft skribenter av annat slag,
sådana som röjt och gjort nytta. Det var ju för att utveckla den traditionen vi
grundade just Folket i Bild/Kulturfront. Men för att lyckas gå vidare måste vi
nu också ta itu med – göra upp med – nu alltmer rådande officiella sanningar om
”journalistik”.
På morgonnyheterna i radio i dag den tolfte oktober lyssnar jag till hur
ordföranden för Reportrar utan gränser uttalar sig om fallet Beccarra. Hon heter
Lotta Schüllerqvist och har varit anställd på Dagens Nyheter fyrtio år. Beccara
kan enligt henne inte försvaras av Reportrar utan gränser när han fängslas för
åsiktsbrott. Det har organisationen kommit fram till då Beccara inte kan
betraktas som journalist. Han har offentligen förklarat sig revolutionär.
Den som så önskar kan gå in på Sveriges Radios hemsida och lyssna på henne i
morgonekot 121012. Lotta Schüllerqvist återkommer gång på gång till detta
att
Beccara säger sig vara ”revolutionär” och att det gör att han icke kan försvaras
av ”Reportrar utan gränser”. Det är som att lyssna på en företrädare för
Sveriges Radio/TV!
Här finns tre frågor att reda ut.
Den ena är om det finns någon objektiv motsättning mellan förmågan att
journalistiskt korrekt skildra verkliga politiska/sociala konflikter och att
vara revolutionär eller för att använda ett skambelagt ord: kommunist.
Allmänt kan sägas att just marxism är ett utmärkt verktyg för att se och
därmed kunna skildra sociala och politiska fenomen. Det är lätt att visa. Till
de mest insiktsfulla och balanserade europeiska politiska reportagen om
Krimkriget på artonhundrafemtiotalet hör det Karl Marx och Friedrich Engels
publicerade som utrikeskorrespondenter för ”New York Tribune” och ”Neuen
Oder-Zeitung”. De var bevisligen ”revolutionärer”.
Motsvarande gäller de svåröverträffade reportage från olika länder Egon Erwin
Kisch skrev under förra seklet. Han var kommunist. Partimedlem.
Det är ingen svårighet att fullständiga katalogen. Den Schüllerqvistska
motsättningen är falsk. Men den är en nu dominerande skråföreställning,
”Journalism as such”, tänket att journalisten har ett eget och överpolitiskt
socialt uppdrag. Det är ideologi. En tjänande och samhällsbevarande
vanföreställning som definierar ”journalist” till samhällsbevarare.
Denna ideologiska konstruktion bör kritiskt avslöjas och därmed omintetgöras.
(Praktiskt bidrar här bloggandet och nätskrivandet. När till exempel
officiella
skråjournalister tiger mot betalning om Indien fylls nätet av
verkliga reportage.)
Den tredje frågan är av annat slag. Den vilken, liksom Becerra, ”avslöjar”
sin åsikt och tillhörighet kan råka praktiskt illa ut; bli stängd. Det vet vi
alla. Visst kan man lämna organisationer och/eller lite halvoffentligt
avsvära sig sina uppfattningar. Men det är i längden inte nyttigt för karaktären
och skrivandet.
Hur göra? Jag tror det finns vissa principer. Det Sverige jag levat och
verkat i sedan jag för nu sextio år sedan kom fram till vissa sociala och
politiska uppfattningar har inte varit ett ockuperat land (som Frankrike eller
Norge och de andra under fyrtiotalets krig) och inte ens under de hårdaste tider
har det varit en terroristisk diktatur av fascistiskt slag (Tyskland på
Hitlertiden, Chile efter kuppen eller liknande). I sådana stater är det ofta
nödvändigt att direkt ljuga och hur man då kan skriva i offentligheten vet jag
inte. (Fallada sökte kompromissa sig fram och lyckades endast delvis.
Fast tillslut – direkt efter naziregimens fall – publicerade han en stor
roman om situationen; En mot alla.)
Visst har det varit kämpigt ibland. Länge var jag känd som Sveriges mest
refuserade. Det dröjde ända till 1954 innan jag lyckades få ett bokmanus,
”Hemkomst”, antaget. ( När Staffan Andræ publicerade ett kapitel i ”All världens
berättare” 1952 fick han skarp kritik av ägarna Bonniers; jag var ju känd som
förespråkare för Stockholmsappellen.)
Mina uppfattningar framgick av vad jag skrev. Ibland dundrades det mot mig i
den officiella pressen (som under Festivalarbetet 1951 och 1953). Jag undvek
att ljuga (ty det straffar sig) men jag skyltade heller inte med
organisationstillhörighet när det inte var nödvändigt.
Så har det fortgått. Ibland har jag varit stängd här och där som när Olof
Lagercrantz 1975 förklarade för mig att redaktionens motvilja mot mina åsikter
gjorde det omöjligt för honom att knyta mig till Dagens Nyheter eller när
statens åsiktsministerium ”Levande historia” larmade . Men så har det kommit en
öppning och varit möjligt att göra utställning med Gun Kessle på Nationalmuseum,
ge ut Balzac på Norstedt, resa till Mexiko för Bra Böcker. Det är alltså möjligt
att arbeta i Sverige även om man inte följer tänket. Vilket skulle bevisas.
Fast ibland krävs det lite extra ansträngning. Detta bör man på vår kant
komma ihåg. Just därför är det viktigt att uppmana till att visa solidaritet med
Joaquin Pérez Becerra.
