Vittnesmål i colombiansk domstol
Igår vittnade jag på Colombias konsulat i
rättsfallet Joaquin Perez Becerra. Joaquin anklagas av den
colombianska regeringen för terrorism och att vara en Farcsoldat. Joaquin – som
är svensk medborgare och boende i Stockholm sedan 1994 – är redaktör för
nyhetsbyrån Anncol; Nyhetsbyrån nya Colombia. Jag
var med och startade den någon gång kring 1996. Joaquin tog sedan över som
redaktör. I egenskap av detta hade försvaradvokaten kallat in mig som vittne.
Den som vill läsa mer om fallet kan läsa exempelvis denna artikel i Aftonbladet kultur.
Jag vittnade via Skypelänk på kontoret hos Colombias konsul vid ambassaden på
Östermalm i Stockholm. Det är svårt att vittna med tolk engelska-spanska via en
datorskärm. Men det går. Mitt vittnesmål tog 3,5 timmar. Efteråt var jag rätt
slutkörd, men nöjd. Jag fick inleda med att svära att endast säga sanningen och
inget annat än sanningen. Domaren upplyste mig om att fara med osanning eller
undanhålla sanningen i en colombiansk domstol kan leda till straff och i sista
hand fängelse. Helt OK, tyckte jag.
Försvarsadvokat Rodolfo Rios Lozano inledde med att ställa
frågor kring mig, Joaquins person samt Anncol. Jag berättade att Anncol var en
nyhetssajt som jag, Joaquin och Dick Emanuelsson drog igång
kring 1996 med syftet att sprida alternativ information om Colombia. Anncol har
alltid varit ett gräsrotsprojekt utan stora ekonomiska resurser. Jag berättade
också att Joaquin har arbetat under sin tid i Sverige. Jag visade upp hans
anställningsintyg från Täby kommun. jag förklarade att det är fullständigt
normalt att politiska flyktingar som får asyl i Sverige fortsätter sin politiska
verksamhet i exilorganisationer, med närradio, hemsidor m m.
På detta följde en lång duvning av åklagare Nancy Esperanza
Pardo. Hon ställde frågor i minst två timmar. Hon gjorde allt hon kunde
för att utmåla Anncol som gerillans förlängda arm i Sverige/Europa. Hur
finansierades Anncol? Vem bestämde om innehållet? Varför grundades Anncol? och
så vidare. Flera av frågorna återkom flera gånger, men från lite olika vinklar.
Det är rätt uppenbart att åklagaren och kanske också en stor del av
colombianerna har en annan bild av Anncol. De verkar se Anncol som en
professionell nyhetsbyrå med stora ekonomiska resurser. Så var det aldrig under
min tid och så är det inte nu heller. Jag berättade att budgeten på min tid låg
kring 300-400 dollar, pengar som vi samlade in eller tog från våra egna
fickor.
Jag berättade också att Joaquin aldrig någonsin har figurerat i ett
polissamanhang i Sverige och att han aldrig varit misstänkt för något. Jag
uttryckte också min förvåning över att den colombianska regeringen har försökt
stänga Anncol och att man har uppmanat den svenska regeringen att göra detta.
Jag påpekade att detta var något den svenska regeringen självklart inte har
hörsammat eftersom Anncols verksamhet helt och hållet är inom lagens ram. Om nu
Joaquin hade varit denna ökände terrorist som åklagaren försöker utmåla honom
som varför har man då inte helt enkelt kontaktat svenska utrikesdepartementet
och bett och få honom utlämnad till Colombia? Någon sådan förfrågan har nämligen
aldrig kommit från Colombia, enligt de uppgifter jag har från svenska UD.
Domaren avslutade med att under ungefär 30 minuter ställa frågor till mig.
Han ville veta mer om Joaquins arbete inom Täby kommun, EUs lista
över ”terroristorganisationer” och han ville veta vad jag ansåg om Farc. Jag
visade återigen upp Joaquins anställningsintyg. Angående EUs terrorlista (där
bland annat Farc finns upptagna) anförde jag att jag var motståndare till hela
idén om att ha en lista på organisationer som ska brännmärkas. Det är att redan
på förhand stänga dörren till fredssamtal och förhandlingar. Detta var också den
svenska regeringens linje när diskussionen om terrorlistor kom upp i kölvattnen
av den 11 september 2001. Angående Farc svarade jag att jag fördömde Farcs
våldsamma handlingar, att de var oacceptabla och att Farc borde avsluta sin
militära kamp.
Min slutsats är att jag tycker att det ser positivt ut för Joaquin Perez´del.
Åklagaren Nancy Esperanza Pardo gjorde allt hon kunde för att försöka utmåla
Anncol som el del av Farc; att Anncol skulle ha fått sin finansiering därifrån
samt ha styrts innehållsmässigt av gerillagruppen. Det är förstås helt
felaktigt, utifrån det jag vet. Har hon inte mer att komma med än det hon
presenterade för rätten igår kan Joaquin omöjligen bli fälld för
terrorism. Detta givet att det colombianska rättsväsendet fungerar som det ska.
Och det får vi bara hoppas att det gör… Jag är förvånad över att åklagaren lade
ned så mycket tid på att ställa frågor kring innehållet på Anncol. Det är en sak
att uttrycka sin åsikt, en helt annan sak att aktivt delta i illegala och
våldsamma verksamheter. Den distinktionen verkar åklagaren inte ha helt klart
för sig.
Rättegången mot Joaquin handlar om rätten att uttrycka sin åsikt, att fritt
kunna organisera sig i organisationer och att flyktingars rätt att kunna
fortsätta sitt politiska engagemang när de väl har hamnat i Sverige. Det är
precis vad Joaquin Perez har gjort. Den colombianska regeringen må ogilla texter
på Anncols hemsida, men så fungerar det i en demokrati. Man kan tycka olika. För
att citera Voltaire: Jag kan ogilla dina åsikter, men jag kommer att kämpa med
näbbar och klor för din rätt att uttrycka dem. Det är yttrandefriheten i ett
nötskal.
Men denna rättegång handlar också om en pappa till en tolvårig
flicka, fästman till sin sambo, svensk medborgare och anställd i Täby kommun som
blivit kidnappad och förd till det land han har flytt ifrån. Det är dags för
den pappan, fästmannen, svensken och den anställde inom omsorgen att få komma
tillbaka till sitt land. Det är dags för Joaquin Perez Becerra att komma
tillbaka till Sverige!
