Tigran Feiler: ”Domen mot Becerra ett svenskt misslyckande”
Dagen efter att Schibbye och Persson
frigavs i Etiopien dömdes den svenska medborgaren och
kommunikatören Joaquín Pérez Becerra i
Colombias huvudstad Bogotá till 8-18 års
fängelse för kopplingar till Farc-gerillan. Passande nog föll domen 11 september
som en påminnelse om vad elva års krig mot terrorismen inneburit för
yttrandefriheten och för enskilda individer som gjorts till prestigefall i en
global häxjakt på de som anses gå terroristernas ärenden.
Den kompakta tystnad från medier, intresseorganisationer och politiker som
råder kring Pérez Becerra i Sverige är ett stort misslyckande för ett samhälle
som ser sig självt som demokratiskt, självständigt och världsvant. När jag
berättar för colombianska och utländska journalister i Bogotá att det mediala
och politiska intresset för fallet Joaquín Pérez Becerra är minimalt i Sverige
har de svårt att tro mig. Och jag förstår dem. Egentligen innehåller fallet alla
tänkbara element som krävs för en bra historia: förföljelse, exil,
informationskrig, flyktingspionage, storpolitik, terrorbrott och
Sverige-koppling.
Det är dessutom ett fall som berör några av vår tids svåraste frågor: Vem är
journalist? Finns det gränser för yttrandefriheten? Vad leder terrorlagar till? Vilka rättigheter och skyldigheter har en politisk flykting? Det handlar inte om
att välja sida: för eller mot, rätt eller fel, ond eller god, skyldig eller
oskyldig. Det är just till de motsatsparen som kriget mot terrorismen vill leda
våra tankar. Utmaningen är att undersöka, kritiskt granska, våga ställa frågor –
sånt som medier och journalister borde ägna sig åt. Men i fallet Pérez Becerra
verkar det som att bristande kunskaper om Colombia och rädsla för ett politiskt
laddat ämne skapat ett svart hål i bevakningen.
Efter en debattväxling
i maj här
på Dagens Arena skrev
Reportrar utan gränsers dåvarande ordförande Jesper Bengtsson att han skulle
föreslå styrelsen ”att man driver den del av anklagelserna mot Becerra som
handlar om hans roll som publicist som ett yttrandefrihetsfall”. Men det har
fortsatt att vara tyst. Mig veterligen har ingen svensk organisation som arbetar
med mänskliga rättigheter, pressfrihet eller yttrandefrihet överhuvudtaget
uttalat sig om fallet när det gått 17 månader sedan Pérez Becerra greps på
flygplatsen i Venezuelas huvudstad Caracas och deporterades till Colombia, det
land han en gång flytt ifrån. Det är sant att gränsdragningen för vem som är
journalist inte är lätt att göra men det kommer inte att bli enklare i
framtiden. Och när de intresseorganisationer som ska värna om yttrandefriheten
inte har vaknat trots att Pérez Becerras roll som redaktör för nyhetsbyrån
Anncol otvivelaktigt spelat en central roll i rättegången känns det om att vi
står dåligt rustade inför framtiden.
Även på regeringsfronten är det stiltje. UD förklarade på ett tidigt stadium
att man inte bedriver något diplomatiskt arbete gällande Pérez Becerra. Sverige
protesterade visserligen mot Venezuelas agerande genom en diplomatisk not men
har inte fått något svar på varför han deporterades till Colombia utan att
svenska myndigheter informerades och trots att han endast är svensk medborgare.
Nu verkar UD ha accepterat fait accompli och har heller inte några synpunkter på
rättegången. Engagemanget har begränsat sig till att man säger sig ha bevakat
Pérez Becerras rättigheter genom att ambassadpersonal sporadiskt närvarat i
rättssalen.
Om den svenska offentligheten var rädd att ta i fallet före domen är risken
att rädslan blir än mer kronisk efter att det ”bekräftats” att Pérez Becerra är
skyldig. Vem ska nu ställa de kritiska frågorna? Vem ska granska om han fått en
rättvis rättegång? Vem kan kommentera kvalitén på bevisningen? Pérez Becerra
hade levt i nästan 20 år i Sverige när han greps, utlämnades och fängslades. Det
minsta man kan begära är att hans hemland visar lite intresse.
Tigran Feiler är frilansjournalist och forskar om medier i
konfliktens Colombia.
